Vi borde vara nöjda.
Tillfreds med vetskapen att vårt fattiga, nederlagstippade Brynäs trots allt kämpat sig in i ett slutspel säsongen 2009. Vi borde sitta tillbakalutade på läktaren med armarna avspänt placerade bakom nacken och sucka lyckligt över att klubben reade ut stämningsdämparna med attitydsproblem och gick samman som ett lag inför säsongens uppgift. Laget genomförde uppdraget att undvika kvalserien. Laget spelade sig på köpet raka vägen in i slutspelet.
Men vem har lust att nöja sig? Mycket vill ha mera, till och med kräver mera. Nu ska laget till final, minst!

Första säsongen jag fick upp mina ögon för ishockey spelade Frölunda och Färjestad final. Trots att de två lagen var anonyma för mig behandlades matcherna med största respekt. Då jag för tillfället bodde hos föräldrarna intogs familjemiddagarna framför tv:n. Praktiskt taget allt anpassades efter dotterns nyvunna finalintresse. Jag var frälst av hela konceptet med täta matcher och allt surrande i studion före och efter nedsläpp.
Året därpå fick även jag uppleva ett slutspel där Brynäs ingick. Jag förstod allvaret i fenomenet slutspel då en hel hord män (jo det var bara män) otåligt köade till biljettförsäljningen i Gallerian en förmiddag. Gubbarna trampade otåligt på stället, kastade förstulna blickar på varandra och signalerade genom att hålla plånboken synlig att här skulle det bevittnas ett slutspel. Påtagligt påverkad av den stressade herrarna fiskade jag med lätt darrande hand upp mobilen för att med spänd röst meddela ”boka biljetter till hockeyn. NU.” Det ryktas om att biljetterna en stund efteråt tagit helt slut.

Andra gången jag blev varse allvaret i slutspel var när en känslostormande Boork tog det ödesdigra klivet ut på isen och i affekt viftar med fingret i mediakuben i protest mot domarens orättvisa bedömning. Den annars så behärskade hockeyprofilen Boork klev samtidigt som han stegade ut på isen ur den strikta ramen och visade känslor. Jag trodde inte mina ögon, men var imponerad.

Tredje gången jag blev påmind om slutspelets betydelse var i nybyggda Läkerol Arena under en av matcherna mot HV71. Vid mål sprutade hela publiken samtidigt upp från sina stolar som påtända raketer. Ingen försynt applåd likt en elegant hovdam så långt ögat kunde nå.
Slutspel gör hela skillnaden.

Däremot har jag bara ett minne från när Brynäs tagit guld och det var ifrån mitt gymnasium i Hudiksvall. På toaletten utanför mattesalen var en rad inristad på väggen; Brynäs SM-guld -99. Där satt jag med trosorna nerdragna till fotknölarna och föreställde mig hur glada de där Brynässpelarna i Gävle måste vara över sitt guld. Nu är gymnasieskolan ombyggd. Så även laget Brynäs, otaliga gånger.
Eftersom jag är ny som en kylig snöflinga på tungan inom sporten hockey har jag inte upplevt så mycket med Brynäs. Men hur det än går uppskattar jag det faktum att laget i första hand nått slutspel. Det vore märkligt om vi jublar oss hesa i kvalserien ena säsongen och missnöjt smackar med munnen över en missad finalplats säsongen efter. Med lite tid och distans kan allt få sin rätta plats i minnet och hjärtat. Jag vill ha guld och hoppas innerligt att jag får bjuda Lassgård på en kallsup i torgets fontän här i Gävle, ge Sundlöv en smällkyss så han blir stum och raka hela Brynästigern i ren segerglädje. Jag vill skjutsa en galet lycklig Czarnecki på cykelns pakethållare upp och ned för Kungsgatan medan vi skrålar We are the Champions så det ekar mellan husväggarna.
Jag vill få nya slutspelsminnen. Egna guldminnen.

Svårt att få nog av Kristin? Besök då även hennes GD-blogg "Kristin på läktaren".

Det är en ljummen kväll i den årstid vi kallar sommar. Vi blandar tvivelaktiga drinkar på någons altan och lär oss att vissa vätskor helt enkelt inte beblandar sig med andra i glaset. Sent omsider cyklar vi iväg mot centrum, vi ska på lokal förstås. När vi kommer fram är mitt arsle och lår randigt av pakethållaren jag färdats på den senaste kvarten och jag drar frenetiskt i klänningen för att dölja spåren från cykeln. Vi traskar in på krogen, jag visslar med i musiken och får i vanlig ordning gåshud då jag lyckas nå skamlöst höga och kraftfulla toner.

Två av tjejerna hälsar på Markström, det ska tas i hand och pratas, jo det har gått bra nu, det blir inte mycket skola nej, bla bla. Jag hälsar artigt och står sådär tjejigt bredvid och ler som en nickedocka medan det snackas vidare. För att sysselsätta mig vickar jag våghalsigt på klackarna, nynnar gällt med i musikens refräng. Sjunger fel ord i rätt vers och tröttnar på att vänta, vi ska tydligen hänga här en stund, och trycker ner arslet i en soffa mitt emellan två mörkhåriga killar som verkar tillhöra sällskapet. Jag lägger märke till att den ena har ett löjligt skägg.

Jag presenterar mig artigt, tar i hand och uppfattar inte vad någon av killarna svarar men nickar ändå bekräftande. Musiken dunkar mig i ryggen och det är svårt att avgöra om det är hjärtat eller basen som taktfast slår i bröstet. Killen utan skägg frågar om jag har kul. Jag svarar frånvarande med ett öga mot bardisken för att rekognosera beställningsmöjligheterna i all trängsel. Killen pratar vidare och vi skrattar åt något medan jag drar reflexmässigt i korta klänningen för att dölja lårens eventuella ränder från pakethållaren.

Plötsligt sträcker sig killen mot sin skäggpolare bredvid mig i soffan och säger något på engelska. Jag sörplar i mig något gott ur ett glas någon kommer med och lägger mig i killarnas samtal om lägenheter. Den ena bor på en adress jag känner till och vi utbyter tankar om området och dess byggnader. Plötsligt, äntligen, går det upp för mig att det är Brynäs nya värvningar, Janos Vas och Stephen Dixon jag sitter och diskuterar köksfläktar med. Ett brett leende sprider sig i mitt ansikte och jag sträcker belåtet ut armarna på soffans ryggstöd bakom grabbarna och borrar med en lycklig suck ner arslet djupare i sitsen. Känner mig för tillfället helnöjd. Nyförvärv, inte illa!

Bäckström med tillhörande entourage glider förbi på golvet och jag nämner för Vas att killen han tidigare i veckan spöat i Skills Competition är på plats. ”Vart!?” utbrister Vas med skrämd gäll röst och ställer sig halvt upp ur soffan för att få syn på Bäckström. Jag häpnar över reaktionen men pekar bort mot Bäckström. En stor champagnehink döljer dock babyhullet för tillfället.

Senare på kvällen när jag berättar om händelsen och Vas mer än respektfulla reaktion över Bäckström reagerar min kompis på något helt annat i berättelsen. ”Va?? Avslöjade han sin hemadress för DIG!?” Jag rycker beklagande på axlarna och slår urskuldande ut med armarna. Inombords gnider jag lömskt händerna och smider redan planer om att rigga upp kikarsikte och nattkamera utanför den alldeles ovetande och naiva hockeyspelarens lägenhet.

Stackarn vet inte vem han snackat med ikväll, han är fortfarande intet ont anande.
Det är inte lätt att vara nykomling alla gånger.

Svårt att få nog av Kristin? Besök då även hennes GD-blogg "Kristin på läktaren".

Som tjej får man ofta ett skälmskt ögonkast och menande blickar när det kommer fram att man gillar hockey. ”Vilken spelare spanar du på?” blir den ständiga följdfrågan. En förklaring till vederbörande om att jag verkligen diggar sporten leder till en blinkning tillbaka som säger inbilla-dig-själv-det-gumman-men-försök-inte-tuta-i-oss-den-förklaringen. Kanske hör det till att som tjej hålla ett extra öga på någon viss spelare, prata mer om den där forwarden och ge varandra menande blickar när man möter lagmedlemmar på stan. Är det vi tjejer som gör spelarna till dem de är; sedda som hjältar och eftertraktade som en puck i krysset?

Att man som tjej går och ser ishockey enbart för att titta på killar håller jag inte som troligt, de som påstår detta har inte förstått charmen med ishockey än. Men de brudar som faktiskt följer hockeyn av olika anledningar kan delas in i tre kategorier.

Den första gruppen hockeybrudar är Nördarna. Det är en hård stämpel men inte mindre betydelsefull för det. Dessa tjejer kan sin hockey, har bestämda åsikter om spelet och spelarna samt saknar ödmjukhet gentemot andra lags supportrar, som de kommer i kontakt med på regelbundet besökta bortamatcher. Man känner igen dessa kvinnliga supportrar genom det kraftigt färgade håret i en skrikig kulört färg, lätt överviktiga, piercade i ansiktet, befinner sig uteslutande på ståplats och gnäller besviket under matcherna. Svär mycket. Brynäströja eller halsduk är obligatorisk, vill gärna framstå som hårda och seriösa men kan inte låta bli att generat fnittra den där onsdagsförmiddagen när Granström kliver in på caféet man just beställt kladdkaka på.

Grupp två består av tjejer som enbart vill glänsa med en hockeylirare vid sin sida, vi kallar dem för Wannabees. Inte lika frekvent besökare på matcher, men är stylade och uppsnofsade när dem väl hedrar arenan med ett besök. Genomlider förstrött matchen och piper upphetsat till när ragget har pucken, men förstår inte varför spelarna i de gröna tröjorna hela tiden förstör för älsklingen. Sitter med plutande munnar och fönat hår med bästa kompisen och ser så där blasé ut som de övat in hemma framför spegeln. Pillar nervöst med manikyrnaglarna i oro för att älsklingen ska göra något pinsamt på isen, som att råka spottdregla i luften när han blir tacklad eller att hjälplöst halka av sargkanten vid ett byte.

Den tredje kategorin är de tjejer som helt enkelt följer sambon på hockey. Dessa brudar tycker att sporten uppmärksammas för mycket i media samt i den gemensamma sängkammaren där den bättre hälften lyckligt rabblar en 18-årings räddningsstatistik i sömnen. Väl på match klappar hon ivrigt händerna, reser sig halvt upp på stolen med höga skrin så fort en spelare lyckas passera blålinjen med pucken. Skriker med hes tobaksröst uppmuntrande ord mot isen och har i regel en bekant som känner en av spelarna. Till det yttre känner man igen dessa kvinnor på den engagerat stirriga blicken i arenan och självinsikten att kunna skratta åt sig själva efteråt. Har bättre koll på skadade spelare och vem som har snyggast leende i truppen än de däremot vill erkänna.

Som ni märker av min beskrivning tror även jag att somliga tjejer nöter det röda tyget på Läkerolens stolar i syfte spana in killar. Fördomarna gnager även i mig, men det kanske är genom andra man känner sig själv. Kanske är dyrkan av hockeyspelare en variant på det manliga sättet att känna respekt och uppskattning för spelarna. Herrar har ju också sina favoriter.

En hockeymatch stimulerande förmåga för själen ska inte underskattas, vare sig man är kvinna eller man. Jag gillar spänningen som infinner sig innan en match, atmosfären när jag kliver in i arenan, stämningen på läktaren under en het match, doften av nyspolad is och krutröken efter tomteblossintrot då spelarna sprutar ut på isen. Nervositeten känns ända ner i knäskålarna under nationalsången och sedan drar matchen igång med allt vad det innebär. Kanske är det dags att bli vuxen och fokusera på något annat, likt tonårstjejers hästintresse växer bort när andra ting kommer in i ens liv. Men jag är inte riktigt där än, inte redo att släppa hockeysidan hos mig själv. Och den stora frågan är; varför skulle jag?

Svårt att få nog av Kristin? Besök då även hennes GD-blogg "Kristin på läktaren".

Varje vår överöses jag av reklam som handlar om att ett besök till våra två nordligaste län innebär ett oundvikligt minne för livet. Jag är född i de där trakterna och därför kan jag skriva under på att ett besök i Norr- och Västerbotten verkligen kan vara trevligt.

Nu väntar en tredagars turné för vårt representationslag som jag hoppas ska ge andra positiva minnen. Helst i form av elitseriepoäng. Laget står inför två svåra uppgifter. Skellefteå är alltid tuffa att möta och efter en förlust mot FBK pekar det mesta mot en, om inte välspelad, så kampfylld kväll. Det är min förhoppning att Renberg och hans kollegor på Skellefteås lönelista endast får med sig svettiga underställ och blåmärken som minnen från matchen.

När laget efter matchen sätter sig i bussen, tar vänster vid Shellmacken nedanför ishallen och sedan tittar upp på den blå skylt som anger att det är 130 km till Luleå vet vi hur det gått. Det blir sent innan man är framme och jag lovar att det blåser kallt i Luleå. Materialförvaltare Pettersson och Östling gör rätt i att packa ned mössor till hela laget.

Laget tränar på fredagen i hallen som ligger i det där industriområdet jag aldrig lär mig namnet på, men som har en vacker utsikt över staden. Det kan bli ett fint minne. Om norrskenet visar sig från den trevliga sidan vill säga.

Nu säger den med god inblick i Brynäs transporterdetaljer att laget brukar flyga till matcherna i Luleå. Ni kan mycket väl ha rätt, men då hade den här krönikan tappat en del av sina geografiska poänger och därför hoppas jag ni har fel.

På lördagen väntar match mot ett Luleå som hittat hem igen. Hemmaspelet verkar fungera som på den gamla tiden. Den gamla tiden före Kyrö alltså. I likhet med matchen mot Skellefteå kommer den här matchen att kräva mycket av vårt lag. Jag var på plats i Stockholm vid den senaste bortamatchen och visar laget samma inställning i matcherna innan speluppehållet är det min uppfattning att det kan finnas poäng att hämta.

Mitt råd till er Brynäsare som bor där uppe. Gå på matchen, visa era färger och stötta laget. Till er som har en bit att åka är rådet att åka i tid och boka hemresa till dagen efter. Ni kommer väl ihåg hur det gick senast? Flygplan som inte lyfte och flyttad matchstart.

Nåja, efter en krönika som åtminstone turistnäringen i Norr- och Västerbotten är nöjda med avslutar jag med att säga att även om våra nordligaste av län är vackra och inbjudande; glöm aldrig bort varför vi är där. Det handlar om elitishockey och värdefulla poäng. Skippa turistsnacket och sälj er dyrt. Semesterbilderna får ni ta en annan gång...

Mer läsvärt från "Hockeysossen" hittar du på Sossehockeyoch Brynäsbloggen

Lamporna släcks. Förväntan ligger i luften. Eldar tänds, flaggor på ståplats och matchtröjor anas i mörkret. De som alltid kommer sent till matchen ursäktar sig fram genom en uppställd sittplatspublik. Volymen vrids upp i arenan och inom några ögonblick ska isen fyllas med spelare som kommer att avgöra i vilket känslomässigt tillstånd jag kommer att lämna arenan. Pucken släpps och en värld där du och jag känner igen oss öppnar upp sig. Det handlar om ishockey och för dom flesta som läser det här är ishockey detsamma som Brynäs IF.

Under åren som gått har det funnits tillfällen då jag satt mig ned för att fundera om all tid, alla pengar och alla känslomässiga handikapp jag utvecklat under åren som brynässupporter egentligen varit värda sitt pris.

Tankarna kom tillbaka igår. När jag under en periodpaus i Läkerolens katakomber möter en före detta bänkgranne från Gavlerinkens dagar stannar jag upp för att uppdatera mig om hur livet nu ser ut för honom. Han har sedan några år tillbaka dragit ned på sina besök i Läkerolen. Vi pratade en stund och i förbifarten säger han att "det går att leva utan seriebiljett".

Min gamle vän - som jag alltid haft den största respekt för - fick mig att stanna upp.

Kan jag vara riktigt säker på att solen verkligen kommer att gå upp den dag då jag inte längre prioriterar att se Brynäs IF på plats i Läkerolen? Skulle jag kunna nöja mig med mig enstaka matcher på plats i Gävle? Kan jag leva med PPV-matcher, ett abbonemang på Canal + och en webbuppkoppling med samma kraft som ett brendelskt slagskott. Skulle inte livet vara uthärdligt utan seriebiljett?
Jag tänker att visst är det så. Det är klart att livet innehåller fler dimensioner än bara styrspel, powerplayformationer och svettiga matchställ.

Men ... plötsligt gör Ove Molin något som bara Ove Molin kan göra, Sundqvist tacklar en motståndare som gör att Tuulola gör sig påmind och trion Jonsson, Lauritzen och Dackell gör var sitt mål och då är min gamle bänkgrannes ord redan glömda. Han har fel. Det går inte att leva utan den känslomässiga berg- och dalbanan som kallas Brynäs IF. Det bara är så.

Syns vi i Timrå? Syns vi på Hovet? Men, nästa måndag är vi väl på plats i Läkerolen för att utveckla nya vänskapsband, nya genetiska defekter, men framförallt för att få se Brynäs spela ishockey.

Mer läsvärt från "Hockeysossen" hittar du på Sossehockey och Brynäsbloggen