Med drömmar om guld och nya glansdagar för Brynäs IF inser jag att det är dags för klubben att lägga i en högre växel. Brynäs IF:s vision är trots allt att leda utvecklingen inom svensk ishockey.

För att åtminstone nå upp till ett delmål i denna vision är det dags att laget tar sig längre än fyra matcher i en kvartsfinal. A-laget är Brynäs ansikte utåt och det gäller att visa omgivningen var skåpet ska stå (inte barskåpet alltså. Något sådant får man i Läkerol Arena inte öppna på ett tag enligt Gävle kommun. Noterbart är att Brynäs suttit i åtskilliga förhandlingar med kommunen eftersom klubben vägrat bygga en C-hall, vilket var överenskommelsen när man köpte arenan av kommunen. Nu stänger kommunen Brynäs främsta inkomstkälla- barerna.) Det är beundransvärt att ha höga mål och jag gillar det, men man måste också vidta åtgärder för att nå dessa mål.

Jag vet inte vad som är värst; allt för lågt ställda mål och att därför aldrig ta sig framåt. Eller att försöka uppnå för högt uppsatta mål och aldrig kunna belöna sig själv för att man kommit någonstans på vägen.

Vad jag vet är att det är enormt uppfriskande att se och höra om de 6-åriga minitigrarna som innan matchstart skrinnar för glatta livet på isen. Först ska den unge ishockeytalangen bli frisör i hemmastaden och därefter spela i NHL, dånar speakern i högtalaren över Läkerol Arenas förtjusta publikhav. Det är aldrig någon 6-åring som försynt meddelar att han eller hon ska ta det lugnt och harva på i det lokala division 6-laget till 45 års ålder. De har härligt högt ställda mål, storslagna drömmar och ett ofantligt mod att bjuda på. Inspirerande!
Det slår mig att ju äldre man blir i livet desto mer blygsamma tenderar drömmar och mål bli. Den spontana riktlinjen att göra allt man vill och har lust till bryts ner av den livserfarenhet man samlat på sig genom åren. Kanske är det för att inte förlora sitt anseende i andras ögon som vi generat håller inne med våra mål? Rädsla för att misslyckas?

Jag minns en gång när jag var på rallyutbildning i Hälsingland. Ja- rallyutbildning. Utbildningen innebar att kända rallyförare gästade rallyklubben för att hålla en halv dags teori (konsten att visionera sig själv till vinst) och resterande dagen praktik (gasen i botten och undvika illmarig stenbumling längs vägen) med unga co-drivers och rallyförare. Bland oss fartblinda ungdomar satt en gänglig, försiktig yngling som vi kan kalla P. Han var återhållsam och tystlåten privat, men förvandlades bakom ratten i ett trimmat vrålåk (eller för all del en musgrå Volvo 240) till en djävul med kraftigt fartbegär. Han kallades för Kotten eftersom det hände att han slutade sin framfart bland granarna på sidan om vägen, ung som han var.

När utbildningsledarna i tur och ordning frågade oss vilka mål vi hade med bilkörningen var turen snart kommen till Kotten. Han skruvade obekvämt på sig och var högst ovillig att besvara frågan om sin egen målbildning. Ett tveksamt mummel hördes från hans nedvända ansikte. Till slut tittade han upp och log näst intill ursäktande mot oss andra i lokalen, märkbart skamsen, innan han pressade fram sitt svar: ”Jag ska bli världsmästare.” En osynlig våg av Kottens totala självsäkerhet drog genom rummet. Vi andra fnissade imponerat av den unga rallytalangens mod och högt ställda mål. Han var redan på den tiden något utöver det vanliga i sin rallyoverall och hjälm (med undantag för hans förmåga att hitta parkeringsfickor mellan tallar och grankott). Det är något stort över människor som vågar sätta ord på sina mål och drömmar. Man ska satsa stort, allt annat är tråkigt.

Slutsats: ju yngre man är desto mer vågar man tro på sig själv och uttrycka sina mål. Bittra erfarenheter kommer man inte långt med, däremot en stark vilja och nya tankesätt. Det är vägen till framgång vågar jag påstå.

Nu väntar jag med spänning på att Brynäs lagkapten stolt tillkännager att han ska ta sitt lag till SM-guld kommande säsong (eller varför inte redan i år, chansen är som baken- stor). Skräcken och osäkerheten som därmed lamslår övriga hockeystäder ger Brynäs ett psykologiskt övertag redan i seriens inledning. Lyckas inte lagkaptenen med vad han lovat får han avgå, rätt och slätt. På så sätt får vi en bra omsättning av spelare i elitserien, den som inte lyckades föra sitt första lag till slutspel får chansen att lyckas i sitt andra. Sparka hela ledningen medan vi ändå är igång. Den erfarenhet de anställda i Brynäs förfogar över har inte lett fram till ett guld på många år. Nya friska idéer i Läkerol Arenas korridorer är enda vägen till guldet. Det är ju till exempel allmänt känt att fattiga studenter är mästare på att trolla med liten budget, med tanke på Brynäs IF:s begränsade ekonomi. Kanske har Järnkrok någon klasskamrat som kan klättra upp i sportchefsstolen efter Micke Sundlöv. Silfverbergs barndomspolare kan ta på sig klubbdirektör Hans-Göran Karlssons bestämmarglasögon. Låtom oss fröjdas i ungdomens vår, gör plats åt ungdomar på Läkerol Arenas alla våningsplan så blir visionen verklighet; Brynäs kommer att leda utvecklingen i svensk ishockey. Jag säger som SVT på helgmorgnar- Moi mukulat. Hej små knattar.