Lagom nöjd och mer än lovligt spänd av förväntan hade jag fått tag i Brynäsbiljetter. Fått tag i förresten, det låter som en ansträngning i klass med att simma längs Gavleån och slåss med ilskna tigrar för att äntligen lägga vantarna på biljetterna. Så var det inte. Läkerol Arenas Brynäsbiljetter låter sig allt som oftast köpas helt odramatiskt. Ja utom förstås när det gäller platser till läktarsektionen ”bortastå” som är öronmärkta för motståndarfansen, men därifrån skulle man garanterat fått en helt annan upplevelse av matchen.

Det är inte särskilt länge sedan jag som glad amatör hade mina första Brynäsbiljetter i handen. Hemmalaget mötte för närvarande HV71 i slutspelet och att gå på elitseriehockey var sprillans nytt och fräscht för mig, i klass med nybilsdoft. Det är mycket jag vet om hockeyvärlden som jag inte visste då, men det är också många positiva känslor kring sporten jag hade då som jag aldrig kommer att känna igen. Det är något särskilt med att vara en intet ont anande nykomling inom ett område eller på en ny plats. Liksom varje ämne man ägnar tid åt dyker det upp fler tunga fakta och smutsiga historier allt eftersom. Inom hockeyn kan dessa mindre charmiga upplevelser gälla lagens fans vilka beter sig illa åt gentemot andra supportrar, anhängare sågar lagets ledning, supportrar ryker ihop efter matcher och det snackas illa om varandra inom egna föreningen. Lägg därtill att spelarna är likgiltiga, sportcheferna för engagerade, publiken för lam på läktaren och ekonomin för skral för att någon ska våga hoppas på toppresultat. Att plötsligt inse att spelarna är vanliga människor som bajsar och lägger tepåsar direkt på köksbordet kan vara nog så knäckande för en ung novis som aldrig i sina vildaste fantasier kan föreställa sig den krassa verkligheten; att lysrören släcks i arenan om natten och att Brynästigern får betalt per timme för att hålla huvudet högt.

På den tiden då jag stod med mina nyfunna matchbiljetter i handen var Brynäs IF blott en färggrann logga, spelarna enbart numrerade tröjor och allt fanns att hoppas och tro på enligt mig. Inga begränsningar fick utrymme i tankarna kring hur långt hemmalaget kunde nå och det saknades förutfattade meningar om hur det skulle se ut i tabellen. Allt var möjligt och otroligt spännande att ta del av. Varje gång jag satt i Läkerol Arena kände jag vilket privilegium det var att se matchen på plats. Det är dessutom skönt att ha anledning att sura ordentligt efter en förlust, för att en halvtimme senare blicka framåt igen.

 

Vad man lätt glömmer är att varje match är somligas första omgång, varje säsong är vad någon kommer minnas som sin första Brynässäsong. Vare sig det är dagisknatten som ärver sin idrottsintresserade fars idoler eller den gamla damen som undrar hur elbowing kan vara tillåtet under lagliga omständigheter. Ishockeyn kommer alltid locka nya intresserade som får bevittna brakförluster, uppleva hjärtliga vinster och genomlida sömnlösa nätter med slutspel i drömmarna. De ska snart få lära sig att hockeyn inte bara innebär solsken och hårda puckar, utan även grisiga tidningsartiklar och hjältarnas mesiga svep med klubban framför mål.
Hur det än ligger till med ishockeyns baksidor är sporten alltid speciell i början, likt en ny kärlek. Den nya besökaren behöver nödvändigtvis inte vara ung men naiv, nyfiken och hungrande efter mer ishockey. Tagen med storm av spelets fängslande omgivning står man där med öppen mun och iakttar de härdade, avtrubbade fansen som med all kraft vrålar ut sin besvikelse eller stolthet för det egna laget. Sin första hockeysäsong har man mycket kvar att lära, men framför allt massor att uppleva inom hockeyns underbart stormiga värld.