När seriespelet pågår räcker det med en lyckad färgkombination för att vi ska känna tillhörighet med varandra, men när nyförvärven presenteras delas vi upp i - minst - två trätande läger. Än värre blir det när gamla trotjänare lämnar föreningen. Idrott i allmänhet och - i vårt fall - Brynäs i synnerhet berör på ett sätt få andra samhällsfenomen gör.

När vårt lag spelar tappar vi fattningen för några timmar. Män som aldrig ens kramat sin far kastar sig om halsen på okända män när det egna laget gör avgörande mål. Personer som inte ens säger ifrån när kollegan på jobbet missköter sig kan ohämmat berätta för funktionärer att dem är mindre begåvade och den mest kärleksfulle kan få något svart i sina ögon när någon i det egna laget slarvar i markeringsspelet. Idrotten berör och Brynäs är inget undantag. Tvärtom är Brynäs ett alldeles utomordentligt exempel på hur en idrottsförening inte bara bedriver idrottsverksamhet utan också har förmågan att beröra människors innersta väsen.

Brynäs har den här våren presenterat två nyförvärv som håller hög klass. Magnus Kahnberg och Eero Somervuori är två spelare jag själv tror kommer att tillföra vårt representationslag något väsentligt. Två nya spelare kräver att andra spelare kliver åt sidan. Brynäs har under några år gjort en medveten juniorsatsning som nu resulterat i både SM-guld och mer eller mindre färdiga seniorspelare. Varje ung spelare som ska in i truppen tar platsen av någon annan. För några av oss kommer det som en överraskning att spelare vi lärt oss respektera inte längre kommer att bära våra färger utan istället spela för en konkurrent. Vi har självklart rätten att tycka vad vi vill om att vissa spelare inte erbjuds nytt kontrakt. Vi kan kanske inte kalla det för vår skyldighet att tycka, men att det är vår rättighet råder det ingen tvekan om.

Låt mig ge två mycket aktuella exempel. Mikael Lind och Daniel Widing. Gör klubben rätt som inte erbjuder Lind nytt kontrakt? Finns det något rätt svar på en sådan fråga? Jag tror inte det, men däremot konstaterar jag - kanske väl cyniskt - att en föryngring sker smidigast om äldre spelare lämnar till förmån för yngre. Widing då? Borde inte Brynäs vända ut och in på sin plånbok, sälja inventarierna och stå med insamlingsbössor i Valbo Centrum under lönehelgerna för att samla in folkets pengar för att kunna erbjuda Widing ett kontrakt som matchar schweiziska alppengar och ryska oligarkers oljepengar? Kanske, men gör det laget bättre?

Visst är det en smärtsam insikt att tvingas konstatera att Widing och Lind kan komma att spela i något annat lag än vårt eget nästa säsong. Precis som jag en gång upplevde smärta när Tony Mårtensson, Pavel Brendl och Marko Tuulola valde att gå vidare i sina karriärer genom att representera andra lag. Vi kan tycka och känna vad vi vill, men vi måste också inse att elitidrotten är skoningslös. Framtida segrar kräver modiga beslut idag. Det kan mycket väl vara så att vi den senaste tiden fått se prov på den typ av modiga beslut som krävs för att Brynäs ska nå de resultat vi längtar efter.

Jag ser fram emot en försäsong, en seriepremiär och en ny säsong där den lyckade färgkombinationen överskuggar dagens diskussioner.

Det är idrottens absoluta styrka, men på något sätt samtidigt dess tydligaste svaghet...

Mer läsvärt från "Hockeysossen" hittar du på Sossehockeyoch Brynäsbloggen