Vi borde vara nöjda.
Tillfreds med vetskapen att vårt fattiga, nederlagstippade Brynäs trots allt kämpat sig in i ett slutspel säsongen 2009. Vi borde sitta tillbakalutade på läktaren med armarna avspänt placerade bakom nacken och sucka lyckligt över att klubben reade ut stämningsdämparna med attitydsproblem och gick samman som ett lag inför säsongens uppgift. Laget genomförde uppdraget att undvika kvalserien. Laget spelade sig på köpet raka vägen in i slutspelet.
Men vem har lust att nöja sig? Mycket vill ha mera, till och med kräver mera. Nu ska laget till final, minst!

Första säsongen jag fick upp mina ögon för ishockey spelade Frölunda och Färjestad final. Trots att de två lagen var anonyma för mig behandlades matcherna med största respekt. Då jag för tillfället bodde hos föräldrarna intogs familjemiddagarna framför tv:n. Praktiskt taget allt anpassades efter dotterns nyvunna finalintresse. Jag var frälst av hela konceptet med täta matcher och allt surrande i studion före och efter nedsläpp.
Året därpå fick även jag uppleva ett slutspel där Brynäs ingick. Jag förstod allvaret i fenomenet slutspel då en hel hord män (jo det var bara män) otåligt köade till biljettförsäljningen i Gallerian en förmiddag. Gubbarna trampade otåligt på stället, kastade förstulna blickar på varandra och signalerade genom att hålla plånboken synlig att här skulle det bevittnas ett slutspel. Påtagligt påverkad av den stressade herrarna fiskade jag med lätt darrande hand upp mobilen för att med spänd röst meddela ”boka biljetter till hockeyn. NU.” Det ryktas om att biljetterna en stund efteråt tagit helt slut.

Andra gången jag blev varse allvaret i slutspel var när en känslostormande Boork tog det ödesdigra klivet ut på isen och i affekt viftar med fingret i mediakuben i protest mot domarens orättvisa bedömning. Den annars så behärskade hockeyprofilen Boork klev samtidigt som han stegade ut på isen ur den strikta ramen och visade känslor. Jag trodde inte mina ögon, men var imponerad.

Tredje gången jag blev påmind om slutspelets betydelse var i nybyggda Läkerol Arena under en av matcherna mot HV71. Vid mål sprutade hela publiken samtidigt upp från sina stolar som påtända raketer. Ingen försynt applåd likt en elegant hovdam så långt ögat kunde nå.
Slutspel gör hela skillnaden.

Däremot har jag bara ett minne från när Brynäs tagit guld och det var ifrån mitt gymnasium i Hudiksvall. På toaletten utanför mattesalen var en rad inristad på väggen; Brynäs SM-guld -99. Där satt jag med trosorna nerdragna till fotknölarna och föreställde mig hur glada de där Brynässpelarna i Gävle måste vara över sitt guld. Nu är gymnasieskolan ombyggd. Så även laget Brynäs, otaliga gånger.
Eftersom jag är ny som en kylig snöflinga på tungan inom sporten hockey har jag inte upplevt så mycket med Brynäs. Men hur det än går uppskattar jag det faktum att laget i första hand nått slutspel. Det vore märkligt om vi jublar oss hesa i kvalserien ena säsongen och missnöjt smackar med munnen över en missad finalplats säsongen efter. Med lite tid och distans kan allt få sin rätta plats i minnet och hjärtat. Jag vill ha guld och hoppas innerligt att jag får bjuda Lassgård på en kallsup i torgets fontän här i Gävle, ge Sundlöv en smällkyss så han blir stum och raka hela Brynästigern i ren segerglädje. Jag vill skjutsa en galet lycklig Czarnecki på cykelns pakethållare upp och ned för Kungsgatan medan vi skrålar We are the Champions så det ekar mellan husväggarna.
Jag vill få nya slutspelsminnen. Egna guldminnen.

Svårt att få nog av Kristin? Besök då även hennes GD-blogg "Kristin på läktaren".