Det är en ljummen kväll i den årstid vi kallar sommar. Vi blandar tvivelaktiga drinkar på någons altan och lär oss att vissa vätskor helt enkelt inte beblandar sig med andra i glaset. Sent omsider cyklar vi iväg mot centrum, vi ska på lokal förstås. När vi kommer fram är mitt arsle och lår randigt av pakethållaren jag färdats på den senaste kvarten och jag drar frenetiskt i klänningen för att dölja spåren från cykeln. Vi traskar in på krogen, jag visslar med i musiken och får i vanlig ordning gåshud då jag lyckas nå skamlöst höga och kraftfulla toner.

Två av tjejerna hälsar på Markström, det ska tas i hand och pratas, jo det har gått bra nu, det blir inte mycket skola nej, bla bla. Jag hälsar artigt och står sådär tjejigt bredvid och ler som en nickedocka medan det snackas vidare. För att sysselsätta mig vickar jag våghalsigt på klackarna, nynnar gällt med i musikens refräng. Sjunger fel ord i rätt vers och tröttnar på att vänta, vi ska tydligen hänga här en stund, och trycker ner arslet i en soffa mitt emellan två mörkhåriga killar som verkar tillhöra sällskapet. Jag lägger märke till att den ena har ett löjligt skägg.

Jag presenterar mig artigt, tar i hand och uppfattar inte vad någon av killarna svarar men nickar ändå bekräftande. Musiken dunkar mig i ryggen och det är svårt att avgöra om det är hjärtat eller basen som taktfast slår i bröstet. Killen utan skägg frågar om jag har kul. Jag svarar frånvarande med ett öga mot bardisken för att rekognosera beställningsmöjligheterna i all trängsel. Killen pratar vidare och vi skrattar åt något medan jag drar reflexmässigt i korta klänningen för att dölja lårens eventuella ränder från pakethållaren.

Plötsligt sträcker sig killen mot sin skäggpolare bredvid mig i soffan och säger något på engelska. Jag sörplar i mig något gott ur ett glas någon kommer med och lägger mig i killarnas samtal om lägenheter. Den ena bor på en adress jag känner till och vi utbyter tankar om området och dess byggnader. Plötsligt, äntligen, går det upp för mig att det är Brynäs nya värvningar, Janos Vas och Stephen Dixon jag sitter och diskuterar köksfläktar med. Ett brett leende sprider sig i mitt ansikte och jag sträcker belåtet ut armarna på soffans ryggstöd bakom grabbarna och borrar med en lycklig suck ner arslet djupare i sitsen. Känner mig för tillfället helnöjd. Nyförvärv, inte illa!

Bäckström med tillhörande entourage glider förbi på golvet och jag nämner för Vas att killen han tidigare i veckan spöat i Skills Competition är på plats. ”Vart!?” utbrister Vas med skrämd gäll röst och ställer sig halvt upp ur soffan för att få syn på Bäckström. Jag häpnar över reaktionen men pekar bort mot Bäckström. En stor champagnehink döljer dock babyhullet för tillfället.

Senare på kvällen när jag berättar om händelsen och Vas mer än respektfulla reaktion över Bäckström reagerar min kompis på något helt annat i berättelsen. ”Va?? Avslöjade han sin hemadress för DIG!?” Jag rycker beklagande på axlarna och slår urskuldande ut med armarna. Inombords gnider jag lömskt händerna och smider redan planer om att rigga upp kikarsikte och nattkamera utanför den alldeles ovetande och naiva hockeyspelarens lägenhet.

Stackarn vet inte vem han snackat med ikväll, han är fortfarande intet ont anande.
Det är inte lätt att vara nykomling alla gånger.

Svårt att få nog av Kristin? Besök då även hennes GD-blogg "Kristin på läktaren".