Som tjej får man ofta ett skälmskt ögonkast och menande blickar när det kommer fram att man gillar hockey. ”Vilken spelare spanar du på?” blir den ständiga följdfrågan. En förklaring till vederbörande om att jag verkligen diggar sporten leder till en blinkning tillbaka som säger inbilla-dig-själv-det-gumman-men-försök-inte-tuta-i-oss-den-förklaringen. Kanske hör det till att som tjej hålla ett extra öga på någon viss spelare, prata mer om den där forwarden och ge varandra menande blickar när man möter lagmedlemmar på stan. Är det vi tjejer som gör spelarna till dem de är; sedda som hjältar och eftertraktade som en puck i krysset?

Att man som tjej går och ser ishockey enbart för att titta på killar håller jag inte som troligt, de som påstår detta har inte förstått charmen med ishockey än. Men de brudar som faktiskt följer hockeyn av olika anledningar kan delas in i tre kategorier.

Den första gruppen hockeybrudar är Nördarna. Det är en hård stämpel men inte mindre betydelsefull för det. Dessa tjejer kan sin hockey, har bestämda åsikter om spelet och spelarna samt saknar ödmjukhet gentemot andra lags supportrar, som de kommer i kontakt med på regelbundet besökta bortamatcher. Man känner igen dessa kvinnliga supportrar genom det kraftigt färgade håret i en skrikig kulört färg, lätt överviktiga, piercade i ansiktet, befinner sig uteslutande på ståplats och gnäller besviket under matcherna. Svär mycket. Brynäströja eller halsduk är obligatorisk, vill gärna framstå som hårda och seriösa men kan inte låta bli att generat fnittra den där onsdagsförmiddagen när Granström kliver in på caféet man just beställt kladdkaka på.

Grupp två består av tjejer som enbart vill glänsa med en hockeylirare vid sin sida, vi kallar dem för Wannabees. Inte lika frekvent besökare på matcher, men är stylade och uppsnofsade när dem väl hedrar arenan med ett besök. Genomlider förstrött matchen och piper upphetsat till när ragget har pucken, men förstår inte varför spelarna i de gröna tröjorna hela tiden förstör för älsklingen. Sitter med plutande munnar och fönat hår med bästa kompisen och ser så där blasé ut som de övat in hemma framför spegeln. Pillar nervöst med manikyrnaglarna i oro för att älsklingen ska göra något pinsamt på isen, som att råka spottdregla i luften när han blir tacklad eller att hjälplöst halka av sargkanten vid ett byte.

Den tredje kategorin är de tjejer som helt enkelt följer sambon på hockey. Dessa brudar tycker att sporten uppmärksammas för mycket i media samt i den gemensamma sängkammaren där den bättre hälften lyckligt rabblar en 18-årings räddningsstatistik i sömnen. Väl på match klappar hon ivrigt händerna, reser sig halvt upp på stolen med höga skrin så fort en spelare lyckas passera blålinjen med pucken. Skriker med hes tobaksröst uppmuntrande ord mot isen och har i regel en bekant som känner en av spelarna. Till det yttre känner man igen dessa kvinnor på den engagerat stirriga blicken i arenan och självinsikten att kunna skratta åt sig själva efteråt. Har bättre koll på skadade spelare och vem som har snyggast leende i truppen än de däremot vill erkänna.

Som ni märker av min beskrivning tror även jag att somliga tjejer nöter det röda tyget på Läkerolens stolar i syfte spana in killar. Fördomarna gnager även i mig, men det kanske är genom andra man känner sig själv. Kanske är dyrkan av hockeyspelare en variant på det manliga sättet att känna respekt och uppskattning för spelarna. Herrar har ju också sina favoriter.

En hockeymatch stimulerande förmåga för själen ska inte underskattas, vare sig man är kvinna eller man. Jag gillar spänningen som infinner sig innan en match, atmosfären när jag kliver in i arenan, stämningen på läktaren under en het match, doften av nyspolad is och krutröken efter tomteblossintrot då spelarna sprutar ut på isen. Nervositeten känns ända ner i knäskålarna under nationalsången och sedan drar matchen igång med allt vad det innebär. Kanske är det dags att bli vuxen och fokusera på något annat, likt tonårstjejers hästintresse växer bort när andra ting kommer in i ens liv. Men jag är inte riktigt där än, inte redo att släppa hockeysidan hos mig själv. Och den stora frågan är; varför skulle jag?

Svårt att få nog av Kristin? Besök då även hennes GD-blogg "Kristin på läktaren".