Med drömmar om guld och nya glansdagar för Brynäs IF inser jag att det är dags för klubben att lägga i en högre växel. Brynäs IF:s vision är trots allt att leda utvecklingen inom svensk ishockey.

För att åtminstone nå upp till ett delmål i denna vision är det dags att laget tar sig längre än fyra matcher i en kvartsfinal. A-laget är Brynäs ansikte utåt och det gäller att visa omgivningen var skåpet ska stå (inte barskåpet alltså. Något sådant får man i Läkerol Arena inte öppna på ett tag enligt Gävle kommun. Noterbart är att Brynäs suttit i åtskilliga förhandlingar med kommunen eftersom klubben vägrat bygga en C-hall, vilket var överenskommelsen när man köpte arenan av kommunen. Nu stänger kommunen Brynäs främsta inkomstkälla- barerna.) Det är beundransvärt att ha höga mål och jag gillar det, men man måste också vidta åtgärder för att nå dessa mål.

Jag vet inte vad som är värst; allt för lågt ställda mål och att därför aldrig ta sig framåt. Eller att försöka uppnå för högt uppsatta mål och aldrig kunna belöna sig själv för att man kommit någonstans på vägen.

Vad jag vet är att det är enormt uppfriskande att se och höra om de 6-åriga minitigrarna som innan matchstart skrinnar för glatta livet på isen. Först ska den unge ishockeytalangen bli frisör i hemmastaden och därefter spela i NHL, dånar speakern i högtalaren över Läkerol Arenas förtjusta publikhav. Det är aldrig någon 6-åring som försynt meddelar att han eller hon ska ta det lugnt och harva på i det lokala division 6-laget till 45 års ålder. De har härligt högt ställda mål, storslagna drömmar och ett ofantligt mod att bjuda på. Inspirerande!
Det slår mig att ju äldre man blir i livet desto mer blygsamma tenderar drömmar och mål bli. Den spontana riktlinjen att göra allt man vill och har lust till bryts ner av den livserfarenhet man samlat på sig genom åren. Kanske är det för att inte förlora sitt anseende i andras ögon som vi generat håller inne med våra mål? Rädsla för att misslyckas?

Jag minns en gång när jag var på rallyutbildning i Hälsingland. Ja- rallyutbildning. Utbildningen innebar att kända rallyförare gästade rallyklubben för att hålla en halv dags teori (konsten att visionera sig själv till vinst) och resterande dagen praktik (gasen i botten och undvika illmarig stenbumling längs vägen) med unga co-drivers och rallyförare. Bland oss fartblinda ungdomar satt en gänglig, försiktig yngling som vi kan kalla P. Han var återhållsam och tystlåten privat, men förvandlades bakom ratten i ett trimmat vrålåk (eller för all del en musgrå Volvo 240) till en djävul med kraftigt fartbegär. Han kallades för Kotten eftersom det hände att han slutade sin framfart bland granarna på sidan om vägen, ung som han var.

När utbildningsledarna i tur och ordning frågade oss vilka mål vi hade med bilkörningen var turen snart kommen till Kotten. Han skruvade obekvämt på sig och var högst ovillig att besvara frågan om sin egen målbildning. Ett tveksamt mummel hördes från hans nedvända ansikte. Till slut tittade han upp och log näst intill ursäktande mot oss andra i lokalen, märkbart skamsen, innan han pressade fram sitt svar: ”Jag ska bli världsmästare.” En osynlig våg av Kottens totala självsäkerhet drog genom rummet. Vi andra fnissade imponerat av den unga rallytalangens mod och högt ställda mål. Han var redan på den tiden något utöver det vanliga i sin rallyoverall och hjälm (med undantag för hans förmåga att hitta parkeringsfickor mellan tallar och grankott). Det är något stort över människor som vågar sätta ord på sina mål och drömmar. Man ska satsa stort, allt annat är tråkigt.

Slutsats: ju yngre man är desto mer vågar man tro på sig själv och uttrycka sina mål. Bittra erfarenheter kommer man inte långt med, däremot en stark vilja och nya tankesätt. Det är vägen till framgång vågar jag påstå.

Nu väntar jag med spänning på att Brynäs lagkapten stolt tillkännager att han ska ta sitt lag till SM-guld kommande säsong (eller varför inte redan i år, chansen är som baken- stor). Skräcken och osäkerheten som därmed lamslår övriga hockeystäder ger Brynäs ett psykologiskt övertag redan i seriens inledning. Lyckas inte lagkaptenen med vad han lovat får han avgå, rätt och slätt. På så sätt får vi en bra omsättning av spelare i elitserien, den som inte lyckades föra sitt första lag till slutspel får chansen att lyckas i sitt andra. Sparka hela ledningen medan vi ändå är igång. Den erfarenhet de anställda i Brynäs förfogar över har inte lett fram till ett guld på många år. Nya friska idéer i Läkerol Arenas korridorer är enda vägen till guldet. Det är ju till exempel allmänt känt att fattiga studenter är mästare på att trolla med liten budget, med tanke på Brynäs IF:s begränsade ekonomi. Kanske har Järnkrok någon klasskamrat som kan klättra upp i sportchefsstolen efter Micke Sundlöv. Silfverbergs barndomspolare kan ta på sig klubbdirektör Hans-Göran Karlssons bestämmarglasögon. Låtom oss fröjdas i ungdomens vår, gör plats åt ungdomar på Läkerol Arenas alla våningsplan så blir visionen verklighet; Brynäs kommer att leda utvecklingen i svensk ishockey. Jag säger som SVT på helgmorgnar- Moi mukulat. Hej små knattar.

Orden kommer från Tre kronors nye förbundskapten Pär Mårts. Detta stod att läsa på svttext i Söndags. Och orden avser förstås den 20-årige Brynäsbacken Mattias Ekholm som gjorde landslagsdebut i Karjala-cup den gångna helgen.
 
Som grädde på moset blev även Ekholm utsedd till hela turneringens bäste back. Dessutom är ju Ekholm nominerad till titeln "Årets rookie" säsongen 10/11 sedan tidigare. Mattias har verkligen gått från klarhet till klarhet och spelar just nu med en enorm pondus och ett stort självförtroende.
Frågan de flesta ställer sig nu är inte om utan när den gänglige försvararen åker över till Nordamerika för att pröva sina vingar. Personligen tycker jag att många har en aning för bråttom, och kanske borde Ekholm stanna kvar i Gävle åtminstone en säsong till.
 
Karjala-uppehållet har för Brynäs del inneburit en chans att öva försvarsspel och lite mer tid till att rätta till vissa detaljer som tyvärr alltsomoftast fått ödesdigra konsekvenser i form av grova individuella misstag och onödiga poängtapp som en följd till detta.
Nästan 2 veckors vila, rehab och träning betyder säkert en hel del och det känns som om uppehållet kom väldigt lägligt för Gästrikarna.
 
Niklas Svedberg som kom in och avlöste Thomas Greiss senast mot Frölunda i slutet av den första perioden, gjorde det bra och släppte endast en puck förbi sig i de 2 återstående perioderna. Jag vet inte hur Czarnecki & co resonerar? Men jag hoppas att man väljer att spela Svedberg till att börja med mot Linköping i omstarten på Torsdag.
Ge Greiss den tid han inte fick inför debuten tillbaka till att komma bättre tränad och förberedd innan man återiegn placerar tysken mellan de röda rören igen. Men det är bara vad jag anser. Tiden får utvisa.
 
Jakob Silfverberg var Brynäs andra bidrag till Tre kronor i Karjala-cup. Silfverberg spelade lika stabilt, lugnt och tryggt i landslaget som han gör här hemma. Gör det mesta rätt, samt fortsätter spela sitt spel och gör de saker han kan bäst.
Riktigt glädjande med 2 st brynäsare i landslaget.
Har på omvägar även hört att Jörgen Sundqvist fanns med i diskussionerna innan, men föll på målsnöret denna gång. Nya chanser kommer säkerligen för "Sunkan".
Hoppas att "Ekan" & "Silver" tar med sig tempot & energin in i Bif nu till omstarten.
 
Linköping borta är allt annat än en lätt uppgift i nypremiären i Cloetta center på Torsdag. LHC är ett topplag som är riktigt hemmastarka och har ett riktigt namnkunnigt lag både på pappret och på isen. Dessutom söker sökert Östgötarna revanch för förlusten i Gävle, en match Brynäs vann med 3-1. LHC-forwarden Andreas Jämtin som klev av i matchen mot Finland är osäker på spel mot Brynäs. Brynäs har mig veterligen inga skador att rapportera. "Peppar-Peppar".
Linköping har tränat hårt under uppehållet enligt dess hemsida.
 
Brynäs å sin sida inledde uppehållet med 2 träningar om dagen och var sen hellediga den gångna helgen. Tror vi får vara glada om vi får med en poäng från Linköping. Återstår att se vilka som kommer bäst förberedda på Torsdag.
 
Äntligen dags för Elitseriehockey igen

En krönika av Hagge från Brynäslegender

Brynäs. Om man frågar en person var som helst i Sverige vad
som kommer upp först i huvudet om man nämner staden Gävle
så är sannolikheten att hockeylaget Brynäs kommer upp första
sekunden lika stor som självklar att vi svenskar firar julafton
den 24 december varje år.

Endast mesta mästarna Djurgården kan ståta med fler sm-
guld än tigrarna från Gävle. Dessa framgångar skördades
framförallt under 60 och 70-talet.
Många är legenderna och
stora människor och hockeyspelare som någon gång dragit
på sig de klassiskt randiga axeloken med tillhörande
svart dress mundering.

Tord Lundström brödraparen Salming/Wickberg Mats
Näslund "Virus" Lindberg Wille Löfqvist L-G Nilsson "Masken"
Carlsson Tomas sandström Inge Hammarström "Tigern"
Johansson "Lill-strimma" Svedberg "Krobbe" Lundberg och
många många fler. Listan är nästintill oändlig.

Ord som tradition kultur och framgång gör att Brynäs i
konkurrens med Leksand Djugården och AIK tillhör Sveriges
mest klassiska och anrika föreningar genom alla tider. "För
att förstå nuet och framtiden krävs också insikt och lärdom
i historien" .

Numer är namn som Fredrik Modin Johan "Lill-Honken"
Holmqvist Nicklas Bäckström och Jacob Markström synonyma
med Gävle och Brynäs.
Och aldrig har väl  de unga juniorerna
som antingen är födda och uppväxta i Gävle eller fått sin
utbildning på hockeygymnasiet i Gävle varit fler och framgångs-
rikare.

Calle Järnkrok Jakob Silfverberg Anton Rödin Emil Sandin
Simon Bertilsson Simon Löf Victor Berglind Joachim Rohdin
Ludvig Rensfeldt Mattias Ekholm Sebastian Wännström Johan
Larsson Niklas Svedberg är några ur "det nya unga friska fräscha
hungriga Brynäs"
som ska föra traditionen och inom närmsta
framtiden också förhoppningsvis lyfta föreningen klubben och
staden mot nya höjder igen.

När nu ikoner som: Pär Djoos Mikael Lind Tommy Sjödin
och nu senast, Ove Molin avslutat sina fantastiska spelar-
karriärer, så är det i mångt och mycket dom unga som ska
hålla fanan högt, naturligtvis med hjälp av några s.k gamla
och rutinerade rävar som Andreas Dackell Eero Somervuori
Lasse Jonsson Dale Clarke Jörgen Sundqvist & Mads Hansen m.fl

Det behövs alltid en viss balans med rutinerat och ungt likväl
som tuffingar passningsläggare målskyttar defensivt inriktade
spelare m.m för att genarationsväxlingen som Brynäs är inne i
nu ska gå så mjukt och naturligt till som möjligt.

Viktiga ledord i dagens trupp är: Kontinuitet trygghet
målmedvetenhet tydlighet långsiktighet inhemskt och ungt.
Och tendensen är glasklar att man efterlever dessa ord
och arbetar riktigt hårt från högste vd och styrelse ner till
siste vattanbärare för att realisera & etferleva detta.
Alla är lika viktiga och lika starkt bidragande
till de två senaste årens framgångar, som man ändå jämförelsevis
får se på saken. Slutspel och säkrad elitserieplats med stabilt
och genomtänkt spel där alla följer planen till punkt och pricka.

Niklas Czarnecki gör nu sin tredje säsong som huvud tränare
i Brynäs. Han har tillsammans med övriga inblandade, från grunden
byggt upp laget som nu står på benen och gemensamt höjt ribban
ytterligare ett snäpp med slutspel som ett delmål, men nu vill man
också på fullaste allvar ta sig vidare till i första hand, semifinal och
sen? "ja det står skrivet i stjärnorna på höstens och vinterns klara
höga vackra natt himmel"

"Underskatta aldrig en svältfödd tiger"

Lagom nöjd och mer än lovligt spänd av förväntan hade jag fått tag i Brynäsbiljetter. Fått tag i förresten, det låter som en ansträngning i klass med att simma längs Gavleån och slåss med ilskna tigrar för att äntligen lägga vantarna på biljetterna. Så var det inte. Läkerol Arenas Brynäsbiljetter låter sig allt som oftast köpas helt odramatiskt. Ja utom förstås när det gäller platser till läktarsektionen ”bortastå” som är öronmärkta för motståndarfansen, men därifrån skulle man garanterat fått en helt annan upplevelse av matchen.

Det är inte särskilt länge sedan jag som glad amatör hade mina första Brynäsbiljetter i handen. Hemmalaget mötte för närvarande HV71 i slutspelet och att gå på elitseriehockey var sprillans nytt och fräscht för mig, i klass med nybilsdoft. Det är mycket jag vet om hockeyvärlden som jag inte visste då, men det är också många positiva känslor kring sporten jag hade då som jag aldrig kommer att känna igen. Det är något särskilt med att vara en intet ont anande nykomling inom ett område eller på en ny plats. Liksom varje ämne man ägnar tid åt dyker det upp fler tunga fakta och smutsiga historier allt eftersom. Inom hockeyn kan dessa mindre charmiga upplevelser gälla lagens fans vilka beter sig illa åt gentemot andra supportrar, anhängare sågar lagets ledning, supportrar ryker ihop efter matcher och det snackas illa om varandra inom egna föreningen. Lägg därtill att spelarna är likgiltiga, sportcheferna för engagerade, publiken för lam på läktaren och ekonomin för skral för att någon ska våga hoppas på toppresultat. Att plötsligt inse att spelarna är vanliga människor som bajsar och lägger tepåsar direkt på köksbordet kan vara nog så knäckande för en ung novis som aldrig i sina vildaste fantasier kan föreställa sig den krassa verkligheten; att lysrören släcks i arenan om natten och att Brynästigern får betalt per timme för att hålla huvudet högt.

På den tiden då jag stod med mina nyfunna matchbiljetter i handen var Brynäs IF blott en färggrann logga, spelarna enbart numrerade tröjor och allt fanns att hoppas och tro på enligt mig. Inga begränsningar fick utrymme i tankarna kring hur långt hemmalaget kunde nå och det saknades förutfattade meningar om hur det skulle se ut i tabellen. Allt var möjligt och otroligt spännande att ta del av. Varje gång jag satt i Läkerol Arena kände jag vilket privilegium det var att se matchen på plats. Det är dessutom skönt att ha anledning att sura ordentligt efter en förlust, för att en halvtimme senare blicka framåt igen.

 

Vad man lätt glömmer är att varje match är somligas första omgång, varje säsong är vad någon kommer minnas som sin första Brynässäsong. Vare sig det är dagisknatten som ärver sin idrottsintresserade fars idoler eller den gamla damen som undrar hur elbowing kan vara tillåtet under lagliga omständigheter. Ishockeyn kommer alltid locka nya intresserade som får bevittna brakförluster, uppleva hjärtliga vinster och genomlida sömnlösa nätter med slutspel i drömmarna. De ska snart få lära sig att hockeyn inte bara innebär solsken och hårda puckar, utan även grisiga tidningsartiklar och hjältarnas mesiga svep med klubban framför mål.
Hur det än ligger till med ishockeyns baksidor är sporten alltid speciell i början, likt en ny kärlek. Den nya besökaren behöver nödvändigtvis inte vara ung men naiv, nyfiken och hungrande efter mer ishockey. Tagen med storm av spelets fängslande omgivning står man där med öppen mun och iakttar de härdade, avtrubbade fansen som med all kraft vrålar ut sin besvikelse eller stolthet för det egna laget. Sin första hockeysäsong har man mycket kvar att lära, men framför allt massor att uppleva inom hockeyns underbart stormiga värld.

När seriespelet pågår räcker det med en lyckad färgkombination för att vi ska känna tillhörighet med varandra, men när nyförvärven presenteras delas vi upp i - minst - två trätande läger. Än värre blir det när gamla trotjänare lämnar föreningen. Idrott i allmänhet och - i vårt fall - Brynäs i synnerhet berör på ett sätt få andra samhällsfenomen gör.

När vårt lag spelar tappar vi fattningen för några timmar. Män som aldrig ens kramat sin far kastar sig om halsen på okända män när det egna laget gör avgörande mål. Personer som inte ens säger ifrån när kollegan på jobbet missköter sig kan ohämmat berätta för funktionärer att dem är mindre begåvade och den mest kärleksfulle kan få något svart i sina ögon när någon i det egna laget slarvar i markeringsspelet. Idrotten berör och Brynäs är inget undantag. Tvärtom är Brynäs ett alldeles utomordentligt exempel på hur en idrottsförening inte bara bedriver idrottsverksamhet utan också har förmågan att beröra människors innersta väsen.

Brynäs har den här våren presenterat två nyförvärv som håller hög klass. Magnus Kahnberg och Eero Somervuori är två spelare jag själv tror kommer att tillföra vårt representationslag något väsentligt. Två nya spelare kräver att andra spelare kliver åt sidan. Brynäs har under några år gjort en medveten juniorsatsning som nu resulterat i både SM-guld och mer eller mindre färdiga seniorspelare. Varje ung spelare som ska in i truppen tar platsen av någon annan. För några av oss kommer det som en överraskning att spelare vi lärt oss respektera inte längre kommer att bära våra färger utan istället spela för en konkurrent. Vi har självklart rätten att tycka vad vi vill om att vissa spelare inte erbjuds nytt kontrakt. Vi kan kanske inte kalla det för vår skyldighet att tycka, men att det är vår rättighet råder det ingen tvekan om.

Låt mig ge två mycket aktuella exempel. Mikael Lind och Daniel Widing. Gör klubben rätt som inte erbjuder Lind nytt kontrakt? Finns det något rätt svar på en sådan fråga? Jag tror inte det, men däremot konstaterar jag - kanske väl cyniskt - att en föryngring sker smidigast om äldre spelare lämnar till förmån för yngre. Widing då? Borde inte Brynäs vända ut och in på sin plånbok, sälja inventarierna och stå med insamlingsbössor i Valbo Centrum under lönehelgerna för att samla in folkets pengar för att kunna erbjuda Widing ett kontrakt som matchar schweiziska alppengar och ryska oligarkers oljepengar? Kanske, men gör det laget bättre?

Visst är det en smärtsam insikt att tvingas konstatera att Widing och Lind kan komma att spela i något annat lag än vårt eget nästa säsong. Precis som jag en gång upplevde smärta när Tony Mårtensson, Pavel Brendl och Marko Tuulola valde att gå vidare i sina karriärer genom att representera andra lag. Vi kan tycka och känna vad vi vill, men vi måste också inse att elitidrotten är skoningslös. Framtida segrar kräver modiga beslut idag. Det kan mycket väl vara så att vi den senaste tiden fått se prov på den typ av modiga beslut som krävs för att Brynäs ska nå de resultat vi längtar efter.

Jag ser fram emot en försäsong, en seriepremiär och en ny säsong där den lyckade färgkombinationen överskuggar dagens diskussioner.

Det är idrottens absoluta styrka, men på något sätt samtidigt dess tydligaste svaghet...

Mer läsvärt från "Hockeysossen" hittar du på Sossehockeyoch Brynäsbloggen