Jag lutade mig tillbaka för att summera den gångna säsongen. En säsong färgad av intryck jag inte vill vara utan. Det är när vi lever på skuggsidan vi lär oss något. Det som överraskade mig var att det jag lärde hade så lite att göra med ishockey.

Brynäs IF har funnits i min närhet under hela mitt liv. Först genom min far, men mest genom en äldre bror som till slut lyckades fostra mig att välja de rätta färgerna. Dom senaste 25 åren har klubben utgjort en stor del av mitt känslomässiga liv - och jag har gjort det av egen fri vilja.

Jag kan ärligt säga att klubben gett mig ljusa och lyckliga minnen, men också mörka och bearbetade sår. Mitt känslomässiga tillstånd har stått att läsa om i tabeller, slutspelsmatcher och kvalserier.

När säsongens sista passning var slagen insåg jag att det varit en säsong jag inte ville minnas, men en säsong jag aldrig kommer att glömma.

Andra har redan redovisat vad som hände på isen. Förklaringarna har blivit många. Några är sanna medan andra är rena påhitt eller desperata försök att märkas. Jag letade efter förklaringar till varför somliga tycks tro att det är okej att skälla hämningslöst. Jag sökte rimligheten i att påstå saker om spelare och ledare som rimligen lämnat sanningen långt bakom sig. Jag mindes formuleringar som låg långt bortom anständighetens gränser. Jag fann bara ett svar. Jag ville inte själv bli en av dom.

Av en händelse läste jag Platons Idealstaten och där fann jag några utgångspunkter för vad jag sökte svar på - kardinaldygderna. Dessa dygder blev till anvisningar för hur jag ville hantera säsongen.

Jag ville genom VISHET förklara det ologiska, det oförklarliga. Jag ville att mina långa tankar skulle ske i ljuset av faktiska kunskaper. Det lyckades jag inte med. Min avsikt var att fatta MOD nog att se sakers tillstånd såsom dom är och inte som jag ville att dom skulle vara. Det lyckades jag inte med. Ambitionen var att besitta tillräcklig BESINNING för att inte falla i ursinnets och vansinnets djupa hål. Det lyckades jag med. Jag ville att RÄTTRÅDIGHET skulle prägla mina taffliga försök till analyser. Det lyckades jag inte med.

Jag lyckades inte, men jag försökte.

Det finns dom som tycker min präktighet kväver, som ser mina kommentarer som tillrättalagda och som anser att jag inte tillför det minsta. Så är det kanske. Det är inget jag ligger sömnlös över.

Däremot kan jag vakna en tidig morgon med andan i halsen efter att i drömmen repriserat suddenavgörandet mot HV71 1995. Jag kan i vilket ögonblick som helst minnas de nattliga ångestattackerna efter att i mitt inre återupplevt Leksands stolpskott i den tredje perioden i hemmamatchen under kvalserien 2008. Jag kan också - när som helst - brista ut i skratt och tårar när jag ser Ryan Gunderson avgöra fjolårets SM-final.

Så säg aldrig att jag inte bryr mig bara för att jag söker nyanser och försöker förstå.

Till er som valt en annan väg än Platons vill jag bara säga tack. Jag lärde mig inte mycket av er. Däremot lärde jag mig mycket om mig själv. Tack.