Det var en sen kväll i april. Jag stod längst upp under taket i Läkerol Arena när säsongens sista slutsignal ljöd. Redan under dagen hade jag lovat mig själv att jag skulle försöka vara känslomässigt och kontrollerat närvarande om - och jag menar om - det skulle gå vägen.

När allt var över hade jag redan tappat fattningen två gånger under kvällen. Jakob Silfverbergs skott förlöste 8 200 personer. Det blev det första tecknet på att det kanske - kanske - skulle kunna gå. När sedan Ryan Gunderson gjorde det andra målet var det inte eufori, det var villkorslös kärlek. Seven nation army sjöngs och sången ville aldrig ta slut. Slutminuterna närmade sig. Skellefteås ramträff, utvisningen, Svedbergs sista räddning gjorde att infernot närmade sig. Alla stod upp och glömde bort igår, idag, imorgon. Alla var här och nu. Glädjens hämningslösa kärlek spred sig i arenan.

Då mindes jag. Jag ville också vara här och nu. Jag ville ta in det som hände. Jag letade med blicken vännerna, familjen, kända och okända. När blicken mötte någon jag kände såg jag tacksamhet och lättnad. Jag sög åt mig alla intryck. När Tommy Jonsson knuffade Andreas Dackell genom fotografernas mur för att han tillsammans med Silfverberg skulle få lyfta Le Mat-pokalen såg jag ledarskapet många talar sig varm om. När Widing, Lavander och Andersén föll i varandras armar såg jag vänskap. Pecka Alcén kramade Svedbergare och Honkar på det där sättet som signalerar äkthet. Mattias Pettersson såg lyckligare ut än efter en Champions League seger för Chelsea.

Jag letade och letade, men det var en persons blick jag aldrig fick se och det var Sportchefens. Den utskällde som på så många sätt byggt det lag som den här kvällen var i vår famn, i våra hjärtan och bara vårt. Jag ville se hur ögonen i hans vinnarskalle såg ut. Var även dom fuktiga? Förstod han sitt bidrag till guldet? Vem vet? Någon gång ska jag fråga honom om det.

Det var då - precis då - tårarna kom. Jag drabbades av alla känslor på en och samma gång. Jag mindes tidigare titlar, men framförallt mindes jag förnedrande förluster, hånfulla kommentarer från okända supportrar från andra lag och kvalseriernas ångestfyllda veckor. Jag mindes all obesvarad kärlek.

Med tårarna rinnande nedför mina kinder kände jag en stolthet och en lättnad. VI - för det var verkligen vi - var mer än Brynäs IF. Vi var Brynäs IF - Svenska mästare i ishockey 2012.

Den där sena aprilkvällen glömmer jag naturligtvis aldrig. Det blev finalen på ett slutspel värdigt ett mästarlag.

Jag blickar nästan alltid framåt. Visst minns jag matcher, spelare och säsonger som gjort skillnad, visst kommer jag ihåg matchsituationer, sjukhusbesök och exceptionella händelser och visst finns det avgöranden som fått en sådan betydelse på mitt sätt att se på spelet att minnet av dessa aldrig kommer att blekna. Trots det - eller kanske tack vare - är nästa byte mer intressant än det byte som avslutats. Historien kan vi inte påverka, men framtiden ligger i våra händer.

Jubileumsåret 2012 blev året då vår klubbs historia blev tydlig för mig. Den berättade om hur klubben varit kaxig, stöddig, skör, omtänksam, hänsynslös, omfamnande, uteslutande och framgångsrik. Det blev också ett år då en grupp människor bestämde sig för att - trots omgivningens tveksamma mottagande - skriva sitt eget kapitel i klubbens framgångsrika historiebok.

Jag har alltid varit stolt över att tillhöra Brynäs. Det år som gått lärde mig något mer än bara om spelet. Det var året då Brynäs lärde mig något om livet och det mina vänner är långt mer viktigt än tillfälliga segrar.

2012. Jubileumsåret. Jag säger bara tack.

Erik Sandberg