Jag var på väg ut ur arenan. Slutsignalen hade sedan länge ljudit. Isen var nyspolad och läktarna tömda. Jag gick i katakomberna under arenan och det var där jag mötte henne. Jag hade sett henne tidigare. Den gången log hon, såg lycklig och avspänd ut. Den gången njöt hon. Men. Nu bar hon visserligen sina klubbfärger med stolthet, men hennes blick berättade en helt annan historia.

En historia där passion omvandlats till besvikelse, en berättelse där förhoppningar nu stavades hopplöshet. När våra blickar flyktigt möttes var det som om jag hann läsa en essä om en personlighetsförändring. En essä som behandlade hur man kan gå från känslan av från den renaste formen av kärlek till den omedelbara insikten om att ha blivit förråd av sin älskade.

Det andra kallar serielunk kallar hon passion. Ishockey är för henne ett andningshål från resten av livet. Den där mörka kvällen hade hon tillsammans med ett 30-tal andra vänner satt sig i en buss för att åka över 100 mil en tisdagkväll bara för att i Gävle se sitt favoritlag förlora. 

Just då - just där - förenades vi. Inte för att jag egentligen pratade med henne utan bara för att hennes blick berättade något som fick mig att upptäcka något hos mig själv. Jag drabbades av insikten om hur jag själv sett ut när jag varit i samma situation som hon. Det uppstod en tyst överenskommelse om respekt. 

För henne finns det ingen serielunk. Det finns bara matcher som förbereder laget inför den plötsliga död varje avslutad säong innebär. För henne är varje omgång en hockeyfest, en möjlig seger över vardagens tristess, ett möjligt minne att minnas gråa dagar då det inte spelas ishockey. Hon vill minnas matcher, spelare och segrar som lyfter henne när hon behövt det som mest.  

Låt oss inte – med hennes blick i minnet – glömma vilka det är som betalar hela det kalas vi kallar Elitserien. Det är sådana som hon. 

Jag vänder mig om efter att våra vägar mötts. När hon sakta lämnar arenan i den för stora matchtröjan med favoritspelarens namn tryckt med versala bokstäver på ryggen konstaterar jag att det är hon som betalar. Utan henne skulle elitlagens möjligheter att vinna titlar och sponsorernas möjligheter att spegla sig i skenet av lagets eventuella framgång vara mindre. Utan henne skulle det inte finnas några produkter, evenemang och sponsorloger att sälja.

Vad som än händer med Elitserien i framtiden kommer minnesbilden av hennes blick för alltid att dröja sig kvar. Jag tänker inte glömma vem som betalar kalaset.  Det är hon.  
Vem du än var och oavsett vad du gör idag. Tack för att din blick för alltid påminner mig om just detta.