För fem månader sedan - sånär som på några dagar - hade jag en religiös upplevelse. Den kanske inte var religiös på det där religiösa sättet, men det var en extatisk, euforisk och fullständigt galen upplevelse. En upplevelse jag haft förmånen att på plats få uppleva tre gånger. Tre gånger. Inte fler. 

Den där torsdagskvällen hade vi samlats i vår katedral, i vårt kyrkorum och tillsammans med över 8 000 andra kunde vi sträcka armarna i skyn, omfamna varandra och utan att säga ett enda ord sade vi till varandra att vi varit med om något väldigt speciellt.  Äntligen var vi mästare igen. Svenska mästare i ishockey. 

Efter några år där den omilda verbala behandlingen av andra supportrar blivit en vana, där mina egna förhoppningar inte sträckt sig förbi det nedersta sträcket i tabellen, men där drömmen om att återigen få dela glädjen med mina vänner aldrig helt slutat finnas. Kanske var det för allt spott och spe vi fått utså som lyckan var så total. Under åren som gått hade vi svetsats samman. Motgången hade på något sätt stärkt våra band till klubben. 

På isen höjdes bucklan av spelare och ledare. Det var dom som gjort oss alla lyckliga. Det var dom som genom oändliga träningstimmar, målmedvetenhet och en aldrig sviktande tro på att deras gemensamma mål skulle bli verklighet hade frälst oss alla. I deras ögon kunde vi se en ohämmad glädje, en insikt om odödlighet i vår klubbs historia och en medvetenhet om att man just där - just då - gett sig själv och tusentals andra ett minne vi för alltid kommer att bära med oss. Jag ställer mig längst fram i kön med en utsträckt hand och tackar för att jag från sidan ännu en gång fått uppleva att en dröm gått i uppfyllelse. 

Men det var då.  Nu är nu och inga framtida segrar tas genom att vältra sig i minnen. Segrar tas därför att hungern efter mer är stark, träningsvilligheten starkare och lojaliteten till varandra starkast. 

På torsdag inleds den nya säsongen. I likhet med Brynäs har elva andra lag förberett sig inför den nya säsongen med liknande ingredienser. Alla lag hoppas att just deras recept ska vara det bästa. Det finns inte en enda spelare i Elitserien som vill något hellre än att i mitten av april få stå i sin hemmaarena och tillsammans med lagkamrater och supportrar skapa minnen för livet. 

Det finns bara ett lag som har något att försvara och det är vårt. Det är nu alla spelare förbereder sig på att svara upp på såväl sina egna som sin omgivnings förväntningar. Dom har våra öden och sin framtid i sina egna händer. Nu ska dom möta andras ansträngningar för att göra samma sak. 

Jag känner bara tacksamhet över att jag den där kvällen i april fick ta del av ögonblicket vi alla längtar till. Kanske får jag någon gång uppleva det igen. Kanske. Jag hoppas i alla fall det.

Hur kommer det då att gå? Ingen vet. På torsdag börjar det. 55 omgångar hockey ska spelas och dom ska avgöra vilka lag som ska få spela om den pokal vi har till låns.  

Nu ska drömmar krossas. Frågan är bara vems drömmar...