Jag lutade mig tillbaka för att summera den gångna säsongen. En säsong färgad av intryck jag inte vill vara utan. Det är när vi lever på skuggsidan vi lär oss något. Det som överraskade mig var att det jag lärde hade så lite att göra med ishockey.

Brynäs IF har funnits i min närhet under hela mitt liv. Först genom min far, men mest genom en äldre bror som till slut lyckades fostra mig att välja de rätta färgerna. Dom senaste 25 åren har klubben utgjort en stor del av mitt känslomässiga liv - och jag har gjort det av egen fri vilja.

Jag kan ärligt säga att klubben gett mig ljusa och lyckliga minnen, men också mörka och bearbetade sår. Mitt känslomässiga tillstånd har stått att läsa om i tabeller, slutspelsmatcher och kvalserier.

När säsongens sista passning var slagen insåg jag att det varit en säsong jag inte ville minnas, men en säsong jag aldrig kommer att glömma.

Andra har redan redovisat vad som hände på isen. Förklaringarna har blivit många. Några är sanna medan andra är rena påhitt eller desperata försök att märkas. Jag letade efter förklaringar till varför somliga tycks tro att det är okej att skälla hämningslöst. Jag sökte rimligheten i att påstå saker om spelare och ledare som rimligen lämnat sanningen långt bakom sig. Jag mindes formuleringar som låg långt bortom anständighetens gränser. Jag fann bara ett svar. Jag ville inte själv bli en av dom.

Av en händelse läste jag Platons Idealstaten och där fann jag några utgångspunkter för vad jag sökte svar på - kardinaldygderna. Dessa dygder blev till anvisningar för hur jag ville hantera säsongen.

Jag ville genom VISHET förklara det ologiska, det oförklarliga. Jag ville att mina långa tankar skulle ske i ljuset av faktiska kunskaper. Det lyckades jag inte med. Min avsikt var att fatta MOD nog att se sakers tillstånd såsom dom är och inte som jag ville att dom skulle vara. Det lyckades jag inte med. Ambitionen var att besitta tillräcklig BESINNING för att inte falla i ursinnets och vansinnets djupa hål. Det lyckades jag med. Jag ville att RÄTTRÅDIGHET skulle prägla mina taffliga försök till analyser. Det lyckades jag inte med.

Jag lyckades inte, men jag försökte.

Det finns dom som tycker min präktighet kväver, som ser mina kommentarer som tillrättalagda och som anser att jag inte tillför det minsta. Så är det kanske. Det är inget jag ligger sömnlös över.

Däremot kan jag vakna en tidig morgon med andan i halsen efter att i drömmen repriserat suddenavgörandet mot HV71 1995. Jag kan i vilket ögonblick som helst minnas de nattliga ångestattackerna efter att i mitt inre återupplevt Leksands stolpskott i den tredje perioden i hemmamatchen under kvalserien 2008. Jag kan också - när som helst - brista ut i skratt och tårar när jag ser Ryan Gunderson avgöra fjolårets SM-final.

Så säg aldrig att jag inte bryr mig bara för att jag söker nyanser och försöker förstå.

Till er som valt en annan väg än Platons vill jag bara säga tack. Jag lärde mig inte mycket av er. Däremot lärde jag mig mycket om mig själv. Tack.

 

Det var en sen kväll i april. Jag stod längst upp under taket i Läkerol Arena när säsongens sista slutsignal ljöd. Redan under dagen hade jag lovat mig själv att jag skulle försöka vara känslomässigt och kontrollerat närvarande om - och jag menar om - det skulle gå vägen.

När allt var över hade jag redan tappat fattningen två gånger under kvällen. Jakob Silfverbergs skott förlöste 8 200 personer. Det blev det första tecknet på att det kanske - kanske - skulle kunna gå. När sedan Ryan Gunderson gjorde det andra målet var det inte eufori, det var villkorslös kärlek. Seven nation army sjöngs och sången ville aldrig ta slut. Slutminuterna närmade sig. Skellefteås ramträff, utvisningen, Svedbergs sista räddning gjorde att infernot närmade sig. Alla stod upp och glömde bort igår, idag, imorgon. Alla var här och nu. Glädjens hämningslösa kärlek spred sig i arenan.

Då mindes jag. Jag ville också vara här och nu. Jag ville ta in det som hände. Jag letade med blicken vännerna, familjen, kända och okända. När blicken mötte någon jag kände såg jag tacksamhet och lättnad. Jag sög åt mig alla intryck. När Tommy Jonsson knuffade Andreas Dackell genom fotografernas mur för att han tillsammans med Silfverberg skulle få lyfta Le Mat-pokalen såg jag ledarskapet många talar sig varm om. När Widing, Lavander och Andersén föll i varandras armar såg jag vänskap. Pecka Alcén kramade Svedbergare och Honkar på det där sättet som signalerar äkthet. Mattias Pettersson såg lyckligare ut än efter en Champions League seger för Chelsea.

Jag letade och letade, men det var en persons blick jag aldrig fick se och det var Sportchefens. Den utskällde som på så många sätt byggt det lag som den här kvällen var i vår famn, i våra hjärtan och bara vårt. Jag ville se hur ögonen i hans vinnarskalle såg ut. Var även dom fuktiga? Förstod han sitt bidrag till guldet? Vem vet? Någon gång ska jag fråga honom om det.

Det var då - precis då - tårarna kom. Jag drabbades av alla känslor på en och samma gång. Jag mindes tidigare titlar, men framförallt mindes jag förnedrande förluster, hånfulla kommentarer från okända supportrar från andra lag och kvalseriernas ångestfyllda veckor. Jag mindes all obesvarad kärlek.

Med tårarna rinnande nedför mina kinder kände jag en stolthet och en lättnad. VI - för det var verkligen vi - var mer än Brynäs IF. Vi var Brynäs IF - Svenska mästare i ishockey 2012.

Den där sena aprilkvällen glömmer jag naturligtvis aldrig. Det blev finalen på ett slutspel värdigt ett mästarlag.

Jag blickar nästan alltid framåt. Visst minns jag matcher, spelare och säsonger som gjort skillnad, visst kommer jag ihåg matchsituationer, sjukhusbesök och exceptionella händelser och visst finns det avgöranden som fått en sådan betydelse på mitt sätt att se på spelet att minnet av dessa aldrig kommer att blekna. Trots det - eller kanske tack vare - är nästa byte mer intressant än det byte som avslutats. Historien kan vi inte påverka, men framtiden ligger i våra händer.

Jubileumsåret 2012 blev året då vår klubbs historia blev tydlig för mig. Den berättade om hur klubben varit kaxig, stöddig, skör, omtänksam, hänsynslös, omfamnande, uteslutande och framgångsrik. Det blev också ett år då en grupp människor bestämde sig för att - trots omgivningens tveksamma mottagande - skriva sitt eget kapitel i klubbens framgångsrika historiebok.

Jag har alltid varit stolt över att tillhöra Brynäs. Det år som gått lärde mig något mer än bara om spelet. Det var året då Brynäs lärde mig något om livet och det mina vänner är långt mer viktigt än tillfälliga segrar.

2012. Jubileumsåret. Jag säger bara tack.

Erik Sandberg 


För fem månader sedan - sånär som på några dagar - hade jag en religiös upplevelse. Den kanske inte var religiös på det där religiösa sättet, men det var en extatisk, euforisk och fullständigt galen upplevelse. En upplevelse jag haft förmånen att på plats få uppleva tre gånger. Tre gånger. Inte fler. 

Den där torsdagskvällen hade vi samlats i vår katedral, i vårt kyrkorum och tillsammans med över 8 000 andra kunde vi sträcka armarna i skyn, omfamna varandra och utan att säga ett enda ord sade vi till varandra att vi varit med om något väldigt speciellt.  Äntligen var vi mästare igen. Svenska mästare i ishockey. 

Efter några år där den omilda verbala behandlingen av andra supportrar blivit en vana, där mina egna förhoppningar inte sträckt sig förbi det nedersta sträcket i tabellen, men där drömmen om att återigen få dela glädjen med mina vänner aldrig helt slutat finnas. Kanske var det för allt spott och spe vi fått utså som lyckan var så total. Under åren som gått hade vi svetsats samman. Motgången hade på något sätt stärkt våra band till klubben. 

På isen höjdes bucklan av spelare och ledare. Det var dom som gjort oss alla lyckliga. Det var dom som genom oändliga träningstimmar, målmedvetenhet och en aldrig sviktande tro på att deras gemensamma mål skulle bli verklighet hade frälst oss alla. I deras ögon kunde vi se en ohämmad glädje, en insikt om odödlighet i vår klubbs historia och en medvetenhet om att man just där - just då - gett sig själv och tusentals andra ett minne vi för alltid kommer att bära med oss. Jag ställer mig längst fram i kön med en utsträckt hand och tackar för att jag från sidan ännu en gång fått uppleva att en dröm gått i uppfyllelse. 

Men det var då.  Nu är nu och inga framtida segrar tas genom att vältra sig i minnen. Segrar tas därför att hungern efter mer är stark, träningsvilligheten starkare och lojaliteten till varandra starkast. 

På torsdag inleds den nya säsongen. I likhet med Brynäs har elva andra lag förberett sig inför den nya säsongen med liknande ingredienser. Alla lag hoppas att just deras recept ska vara det bästa. Det finns inte en enda spelare i Elitserien som vill något hellre än att i mitten av april få stå i sin hemmaarena och tillsammans med lagkamrater och supportrar skapa minnen för livet. 

Det finns bara ett lag som har något att försvara och det är vårt. Det är nu alla spelare förbereder sig på att svara upp på såväl sina egna som sin omgivnings förväntningar. Dom har våra öden och sin framtid i sina egna händer. Nu ska dom möta andras ansträngningar för att göra samma sak. 

Jag känner bara tacksamhet över att jag den där kvällen i april fick ta del av ögonblicket vi alla längtar till. Kanske får jag någon gång uppleva det igen. Kanske. Jag hoppas i alla fall det.

Hur kommer det då att gå? Ingen vet. På torsdag börjar det. 55 omgångar hockey ska spelas och dom ska avgöra vilka lag som ska få spela om den pokal vi har till låns.  

Nu ska drömmar krossas. Frågan är bara vems drömmar...

 
Jag var på väg ut ur arenan. Slutsignalen hade sedan länge ljudit. Isen var nyspolad och läktarna tömda. Jag gick i katakomberna under arenan och det var där jag mötte henne. Jag hade sett henne tidigare. Den gången log hon, såg lycklig och avspänd ut. Den gången njöt hon. Men. Nu bar hon visserligen sina klubbfärger med stolthet, men hennes blick berättade en helt annan historia.

En historia där passion omvandlats till besvikelse, en berättelse där förhoppningar nu stavades hopplöshet. När våra blickar flyktigt möttes var det som om jag hann läsa en essä om en personlighetsförändring. En essä som behandlade hur man kan gå från känslan av från den renaste formen av kärlek till den omedelbara insikten om att ha blivit förråd av sin älskade.

Det andra kallar serielunk kallar hon passion. Ishockey är för henne ett andningshål från resten av livet. Den där mörka kvällen hade hon tillsammans med ett 30-tal andra vänner satt sig i en buss för att åka över 100 mil en tisdagkväll bara för att i Gävle se sitt favoritlag förlora. 

Just då - just där - förenades vi. Inte för att jag egentligen pratade med henne utan bara för att hennes blick berättade något som fick mig att upptäcka något hos mig själv. Jag drabbades av insikten om hur jag själv sett ut när jag varit i samma situation som hon. Det uppstod en tyst överenskommelse om respekt. 

För henne finns det ingen serielunk. Det finns bara matcher som förbereder laget inför den plötsliga död varje avslutad säong innebär. För henne är varje omgång en hockeyfest, en möjlig seger över vardagens tristess, ett möjligt minne att minnas gråa dagar då det inte spelas ishockey. Hon vill minnas matcher, spelare och segrar som lyfter henne när hon behövt det som mest.  

Låt oss inte – med hennes blick i minnet – glömma vilka det är som betalar hela det kalas vi kallar Elitserien. Det är sådana som hon. 

Jag vänder mig om efter att våra vägar mötts. När hon sakta lämnar arenan i den för stora matchtröjan med favoritspelarens namn tryckt med versala bokstäver på ryggen konstaterar jag att det är hon som betalar. Utan henne skulle elitlagens möjligheter att vinna titlar och sponsorernas möjligheter att spegla sig i skenet av lagets eventuella framgång vara mindre. Utan henne skulle det inte finnas några produkter, evenemang och sponsorloger att sälja.

Vad som än händer med Elitserien i framtiden kommer minnesbilden av hennes blick för alltid att dröja sig kvar. Jag tänker inte glömma vem som betalar kalaset.  Det är hon.  
Vem du än var och oavsett vad du gör idag. Tack för att din blick för alltid påminner mig om just detta.