Igår fick jag brev från Brynäs.

”So what, ett inbetalningskort för medlemsavgiften är väl inget märkvärdigt” säger nog de flesta. Men ack så fel dem har, så fel.

För mig är det som ett kärleksbrev, en livslång kärlek som talar till mig och säger något i stil med att ”I vår långa vandring tillsammans, som inte har varit enbart vacker men alltid känslofylld, har vi nu lagt till ännu ett steg på vår gemensamma väg. Jag behöver dig, vill tro att också du behöver mig och jag skulle bli så glad om du ville dela min vardag, i både glädje och sorg, ytterligare ett år.”

Vem kan motstå något sådant, och vad är väl några futtiga kronor mot en drygt trettioårig kärlekshistoria?

Så skrev jag ifjol vid den här tiden när det var dags att betala medlemsavgiften och jag kan fortfarande skriva under på det, men den här gången blir det med en lite hårdare och kallare handstil. Brynäs och min gemensamma vandring är liksom ute på en knölig väg just nu, jag är nämligen fortfarande lite förbannad efter AIK-matchen. Den nonchalans och brist på ödmjukhet inför uppgiften som visades upp där gjorde ont i supporterhjärtat. Djupare än så orkar jag inte gå in på den matchen.

Ilskan, smärtan kommer gå över med tiden och självklart kommer jag återigen betala min medlemsavgift.

Men jag tar gärna en återbetalning i guld så småningom.