BP Bloggen

Av Brynäsare, för Brynäsare...

Vi finns överallt.

Jo jag vet, bara träningsmatch, inget att dra några växlar av osv. Det kan inte hjälpas, jag har gått och varit småsur och kinkig ända sedan AIK-matchen. Blir lätt så när grannen och f.d. arbetskamraten man umgås med relativt ofta är fanatisk gnagare som gärna påminner en...Ofta.

Kort sagt kan man säga att jag inte var på mitt soligaste humör när jag idag var tvungen att ge mig ut för att proviantera, -ett tomt kylskåp botar knappast kinkigheten, snarare tvärtom- och om ni har följt mitt bloggande en längre tid minns ni nog att gå i affärer är något som jag betraktar näst intill snäppet värre än gnagarstryk. Det vore definitivt inte fel att påstå något sådant. Men jag tänkte för mig själv, Måndag - lite folk - snabbt avklarat, inga problem liksom. Man kan säga att jag hade förbisett några små detaljer...

Som t ex att 30 miljoner pensionärer hade tänkt likadant som jag. Och mammor. Dessa mammor med barnvagn, rusandes runt med handväskan fylld av barnbidragspengar som förmodligen riskerar att explodera om man inte spenderar dem fortast möjligt. Ni vet dem där som rusar emot en, mitt i gången mellan varuhyllorna med en blick som säger; "-Akta dig för fan, ser du inte att det smäller här närsomhelst, o då är det ditt samvete ungens död ligger på, hör du det? Ditt samvete!"
 
Efter ett antal vedermödor nådde jag till sist fram till kassan och jodå, dags att köa.
När man som jag bor i en medelstor Norrländsk kommun -för er sörlänningar som inte har någon koll på begreppet "medelstor Norrländsk kommun" så innebär det att befolkningen ungefär räcker till att fylla Globen...två gånger!- är köande väldigt speciellt, det finns liksom en outtalad mall för hur man gör och bryter du mot den tittar halva grannskapet snett på dig i veckor efteråt.

Enkelt förklarat funkar det så här; Man ställer sig på rad, inte i bredd. Har du någon med dig får partnern/kompisen snällt ställa sig bakom eller gå ut och vänta tills det blir din tur då personen ifråga tillåts hjälpa till att packa kassar. Man pratar inte med annan än kassapersonalen, man säger inte ens hej även om man på något vis är bekant med minst 80-90% av de köande. Nej man står på sin plats, naturligtvis på lagomt avstånd till framförvarande, stirrar ner i golvet och håller enbart käft! Alla utom Agda 87år och hennes gelikar som trycker kundvagnen i ryggen på en och mumlar något om lata och ohyfsade ungdomar som när dem inte kan skynda på åtminstone borde ha vett att släppa förbi en gammal människa.

Mitt i köandet kommer en totalt okänd äldre man och ställer sig bredvid mig (jag liksom nästan alltid klädd i något Brynäsplagg, vid tillfället Brynäs luvtröja) och stirrar stint på min tröja, sedan ser han mig i ögonen med ett litet forskande uttryck och säger; "-Det blir jämnt i år, jämnt och jävligt tufft men vi har en bra chans." Kön gruffade lite och Agda fann det för lämpligt att köra en dubbel knuff innan jag något förvånad kom mig för att svara, men då hade gubben redan stegat iväg ut.

När jag har betalat, packat kassen och är på väg därifrån hojtar någon plötsligt från bänkarna utanför kassorna; "-Kom hit pôjk [sic], prata lite hockey med mig medans jag väntar på käringen." Naturligtvis var det samme äldre herre som tidigare och eftersom jag i grunden är en vänlig och hyfsat väluppfostrad människa gick jag trots mitt något surmulna humör dit och satte mig artigt ner för att prata några minuter. Det visade sig att han var Brynässupporter sedan ca 50 år och hade många fina minnen att berätta om. Nu orkade han inte åka på matcher längre, vilket han tyckte var synd, men han hade skaffat och lärt sig en dator för att kunna följa sitt hjärtas lag hemifrån så mycket som möjligt. De några minuter jag tänkt mig gick fort och blev en dryg halvtimme innan hans fru kom och vi gick åt varsit håll.

Ett oväntat möte på alla sätt och vis. Om inte annat så visar det att vi Brynäsare finns överallt, eller som vemdetnuvar sa, alla är Brynäsare innerst inne. :)

Ett oväntat möte där ett gemensamt intresse inte bara överbryggade generationsgränser utan också, för min del, var väldigt uppfriskande. När jag satte mig i bilen och åkte därifrån var det med ett lätt sinne och glatt humör. 

Så Gustav, om du läser detta, tack för en trevlig pratstund. Den gjorde min dag. :)
Betygsätt blogginlägg:
0
2935 Träffar
0 Kommentarer